Dags att säga adjö
Nu är det mindre än två dygn kvar tills mitt plan lämnar landet och avskeden börjar trilla in. I förrgår var jag på Nordic Club och åt middag med min vän Muhammad som visade mig runt här under Language Movement Day, och som bjöd in mig till sin väns bröllop veckan efter det.
Han berättade att Mehedis (brudgummen) föräldrar hade gett upp mot sin enda son och accepterat hans brud till sist, så under april och maj månad kommer ett nytt, rejält, bröllop att hållas med båda släkterna som gäster. Kul att höra!
Muhammad poserar utanför Nordic Club, 20 minuter innan han använder kniv och gaffel för första gången i sitt liv - för att äta pasta med, också för första gången i sitt liv.
Igår var det dags för den andra vändan med avsked med Russell och gänget. Vi möttes upp på BitterSweet Café, ett av de finare här i området, drack milkshakes, tittade på kort från vår resa tillsammans och lovade att ses någon gång igen. Hela gänget är kopplade till den engelskspråkiga tidningen The Daily Star, så om någon vill ha en artikel skriven här i Bangladesh så kan jag nog “hook ya up”.
Och i morgon är det så dags att säga farväl till Alvas mamma som har hjälpt mig så oerhört mycket här. Jag har blivit bjuden på middag där ett oräkneligt antal gånger nu, träffat hennes släkt och vänner samt fått säkert 60 % av mina uppslag igenom hennes kontakter. Det finns alltså mycket att tacka för! Dessutom fyller hon år i morgon. Så jag måste hitta en bra present till henne. Några uppslag?
Ms Khan (se där!) och hennes vän när vi hade kvällsfika tillsammans. I ett helt gigantiskt hus.
Det känns lite vemodigt att lämna, trots att jag bara har varit här i två månader så har jag lyckats hitta människor som jag mer än gärna kallar mina vänner och det är alltid tråkigt att lämna dem bakom sig. Men det är trots allt ingenting mot hur roligt det ska bli att komma hem igen, så jag är glad ändå!
