Den förlamande gentrifieringskritiken

Gentrifiering; Social förändringsprocess som består i att individer med hög socioekonomisk status flyttar till stadsdelar som traditionellt har dominerats av individer ur lägre sociala klasser eller från etniska minoriteter.

Nationalencyklopedin.

Nedgångna områden, låga hyror, hög arbetslöshet, sociala problem. Då kommer bohemerna – konstnärer i jakt på billigt boende, kreativa miljöer, ateljéer och sociala mötesplatser. Kreativitetsexplosion; sedan följer mellanskiktet i stort, jakten på det autentiska, det genuina. Dessa kapitalstarka grupper lockar till sig investerare som ser nya möjligheter att omsätta överskottskapital för ackumulation. Lattekaféer, surdegsbröd, ombildningar. Tillslut har arbetarklassen flyttat, de som inte hade råd att bo kvar och de som blivit främmande för sin egen närmiljö efter radikala förändringar. Det genuina är borta, och sökarna efter de autentiska drar även de vidare i jakt på nya spännande miljöer där livet frodas.

Den här berättelsen har blivit till besatthet för delar av världens urbana vänsterrörelse, framförallt på 2000-talet även om diskussionen i sig härstammar från 1960-talet.

För likväl som gentrifieringskritiken är intressant så är den utan tvivel aktivitetshämmande. Gentrifieringen har fått ett eget liv, den har blivit en slags osalig ande som alltid hägrar, redo att göra kapital på socialt engagemang. Kanske är det också så, att det genom lagar och etablerade processer för kapitalackumulation blivit ett reellt faktum att vår kreativitet blir bas för produktionen i det postfordistiska samhället, även i rummet. 

Det finns en säker diskussionsdödare i sammanhang som berör rumslig kamp – stadskamp – och det är när en person säger; - ”Men det här kommer ju bara leda till gentrifiering”. Jag stöter på denna invändning nästan varje dag. På möten, på föreläsningar, på internetforum. Först gällde det att t ex öppna sociala center, idag gällande nästan all form av motstånd eftersom motstånd organiserat per definition tycks innebära socialt- & kulturellt kapital. Kvar blir vi med den minst konstruktiva lösningen möjlig, och det är detta som händer i Berlins Kreuzberg. Vi ska råna turisterna, bränna bilarna, förstöra. Om kapitalet sysslar med kreativ förstörelse för att hålla ackumulationen stabil sysslar vi med extremt destruktiv förstörelse, för att hindra den samma. Detta är den värsta formen av vänsterrörelse som negation, som reaktion, mot kapitalet. En defensiv rörelse som helt misslyckas att vara progressiv, att erbjuda alternativ, att bygga någon form av konstruktiv motmakt. När vi låter gentrifieringen bli en apokalypsens ande har vi redan förlorat.

Gentrifiering är, till syvende og sist, en process för att säkert investera överskottskapital. En vänster som destruktivt förstör vår gemensamma närmiljö kommer aldrig vinna. Det kan vi bara genom att bygga fungerande gemenskaper, enorma motståndsyttringar mot kapitalets sätt att forma våra urbana rum. Genom att ockupera, skapa allmänningar, stänga ner ombildningsmöten, blockera vräkningar, bekämpa uttrycken för starka kapitalintressen (t ex skapa samförstånd i området att ingen ska handla på det nya trendiga fiket, trots att det är lite billigare, för att vi vet vad som händer när de lyckats konkurera ut det gamla lokala haket) och framförallt – genom att skapa fungerande rörelser som kan utöva påtryckningar som innebär mindre strategiska segrar; t ex lagändringar som försvårar ombildningar, nya hyressättningssystem osv – reformistiska delsegrar som stärker våra positioner tillfälligt. Kanske blir vår gemenskap en spjutspets för gentrifieringen-i-sig, men om vi helt slutar att föra progressiv rumslig kamp har vi ändå förlorat.

David Harvey, amerikansk professor i Kulturgeografi brukar säga att det finns två centrala arenor för klasskamp i vår tid; arbetsplatsen och staden. Vi har alltid vetat att vår kamp för förkortad arbetstid besvaras av högre produktionstakt. Vi har vetat att vår politiska sammansättning alltid dialektiskt följs av nya metoder att exploatera oss, nya tekniska sammansättningar av klassen. Vi vet att ett fundament i kapitalets utvecklingsprocess är arbetarnas kamp, och att nya tekniska sammansättningar alltid innebär såväl försämringar som nya möjligheter. Frågan är varför vi inte tagit med oss denna lärdom in på rummets arena? Varför vi ser det som självklart att bemöta dessa processer på arbetsplatsen trots detta faktum, men ställer oss fullständigt apatiska inför det i det urbana rummet?

Låt gentrifieringskritiken vara en närvarande kunskap, låt oss hålla fast vid lärdomarna om kapitalprocesser i rummet och dess fysiska uttryck. Men låt oss inte bli handlingsförlamade av faktumet att dessa processer existerar. Bemöt dem med kollektiv kamp, progressivt motstånd. 

12 notes

Show

  1. 907-blog posted this