Gåsmamman - en alternativ avslutning Sonja och Lukas
Sonja gav en sista blick mot Emil där han stod på grusgången utanför Ninas hus. Hon såg sorgsenheten i hans ögon, och även om han var nöjd över att det äntligen var över och hon skulle ta sitt straff, visste hon att han avskydde att behöva lämna fler dödsbesked till henne. Det hade genom åren blivit alltför många.
Emil reste sin hand i en lätt vinkning innan hon stängde dörren bakom sig, och följde med Nina, Zac, Fredrik och Linus in. Det hade varit en lång morgon med förhör och väntan på stationen, men nu var de här. Nu skulle de få vara en familj i lite mer än tjugofyra timmar. Sen skulle Sonja överlämna sig, enligt överenskommelsen med Emil.
”Är du okej, mamma”, frågade Nina försiktigt och rörde vid Sonjas arm där hon fortfarande stod vid ytterdörren. Sonja tittade upp och insåg att de andra hade försvunnit in i huset och att det bara var hon som stod kvar i hallen, med Lukas jacka i famnen.
Sonja blinkade och gjorde sitt bästa för att få fram ett leende. Hon var tvungen att göra det bästa av de får timmarna hon hade kvar med sin familj. Hon behövde bara hålla ihop lite längre. ”Jo, jag är okej”, sa hon till slut och kramade Ninas hand där den vilade på hennes arm. ”Jag skulle vilja fräscha till mig lite bara”, fortsatte hon och Nina nickade förstående och pekade mot trappan till övervåningen.
”Du kan ta gästrummet där uppe, längst till vänster. Det finns handdukar och så i byrån.”
Sonja vände ansiktet mot trappan och nickade, men hejdades av att hennes dotter slog armarna om henne. ”Jag är så glad att du är här, mamma”, viskade Nina mot Sonjas hår och Sonja besvarade kramen och lade sitt huvud mot Ninas axel. Nu behövde de alla kramar de kunde få. ”Känn dig som hemma”, sa Nina mjukt när hon släppte taget och tog ett steg tillbaka, fortfarande med ett tag om sin mammas överarmar.
”Tack, hjärtat”, sa Sonja och gav Nina en öm blick och en strykning över kinden. ”Jag kommer ner snart.”
På övervåningen klev Sonja över några leksaker som ledde in i Fredriks rum innan hon hittade gästrummet längst bort i korridoren. Väggarna var målade i en ljust rosa ton och Sonja kände igen tavlan ovanför dubbelsängen som Ninas. Den föreställde en kvinna som stod i en skog. Kvinnan smälte in bland granarna och verkade gömma sig där hon vände ansiktet mot träden och in mot mörkret mellan granarna. Var det en målning av Sonja, undrade hon.
Hon stängde till dörren bakom sig och satte sig sedan på sängen med en suck. Lukas jacka var fortfarande i hennes famn och hon lyfte den mot sitt ansikte för att andas in doften, doften av Lukas. Sonja kände hur tårarna vällde fram bakom ögonen och hur det tjocknade i halsen. Varma tårar fångades upp mot Lukas jacka medan hon sakta gungade fram och tillbaka med överkroppen.
”Vi hittade den här, Sonja. Vid branten mot vattnet. Vi tror inte att han överlevt.”
Emils ord spelades upp i hennes huvud och hon släppte ut en snyftning medan hon skälvde av en tärande sorg i hennes hjärta. Hon kände det som att någonting gick sönder i henne och undrade hur hon kunde ha tillåtit att Lukas tagits ifrån henne. Lukas som alltid hade funnits där, som alltid hade skyddat henne och vigt sitt liv åt att göra henne och hennes familj trygg.
Hennes händer skakade när hon kramade om den svarta jackan och lät flera snyftningar fångas och dämpas av tyget som hon tryckte mot sitt bröst. Lukas, sa hon inom sig som att hon bad honom komma likt så många gånger förut och allt gjorde ont i henne.
En knackning på dörren fick Sonja att titta upp och hastigt andas in i ett försök att hålla in sina snyftningar. Ninas röst hördes från andra sidan dörren. ”Mamma, kan jag komma in?”
Sonja rätade på sig, försökte samla sig. Hon lät jackan glida ner i sitt knä när hon snabbt försökte torka bort tårarna med sina händer. Hon harklade sig men hann inte säga något innan Nina försiktigt öppnade dörren och kom in.
I ett försök att le tittade Sonja upp mot sin dotter men när hon möttes av Ninas medkännande blick kände hon hur tårarna igen började bränna bakom ögonen. Det var omöjligt att hålla tillbaka snyftningen och Sonja tittade ner och justerade jackan i sitt knä, som ett sätt att förmedla sina känslor till Nina medan en envis tår rann längs hennes kind. Sonja snörvlade sig och torkade igen med sin hand över kinden medan Nina kom närmare och satte sig bredvid henne.
”Mamma, Lukas är här,” sa Nina försiktigt och lät sin hand vinkla Sonjas ansikte så att hon såg på henne. Sonja såg hur Ninas ögon försökte förmedla tröst till henne och hon var tacksam för den ömhet hennes dotter besatt. Men Sonja ville inte ta in det Nina försökte säga, att Lukas alltid skulle finnas med dem som de sagt om så många personer de förlorat. Inte Lukas, inte än.
Nina rynkade pannan och sökte sin mammas blick, tog hennes hand i sin. ”Nej, mamma, han är inte död. De hittade honom. Han är här.” Hon försökte le och visa att hon talade sanning.
Sonja tittade försiktigt mot dörren och sen tillbaka till Nina med förvirrad blick. ”Va,” frågade hon med en tjock röst.
”Lukas,” ropade Nina mot dörren och tryckte sin mammas hand innan hon ställde sig upp. Lukas dök upp i dörröppningen efter några sekunder, som att han stått redo och väntat. Han såg allvarsam och trött ut, men också beslutsam och mild. Nina log ömt när hon såg honom, och tryckte lätt hans arm när hon passerade honom och fortsatte mot nedervåningen.
Lukas stod vid dörröppningen och visste inte vad han skulle säga, men mötte försiktigt Sonjas förvirrade blick, såg hur hennes ögon var tårfyllda och stora. Hans ögon gled ner mot jackan i hennes knä, och hennes händer som verkade hålla ett krampaktigt grepp om det svarta tyget.
Ord hade aldrig varit Lukas starka sida så han stängde försiktigt dörren bakom sig och tog ett steg mot Sonja. Hon började snyfta och reste sig upp, gick direkt in i hans famn och började gråta ljudligt mot hans bröst. Lukas omfamnade henne och tryckte henne mot sig, lutade sitt huvud mot hennes och kände hur varje fiber i hans kropp var tacksam över att ha henne i säkerhet igen och få ha henne nära.
Sonjas armar greppade om hans rygg och han kände hur hennes tårar lämnade våta spår på hans tröja. Men det brydde han sig såklart inte om. Han kysste hennes hår, och strök sin ena hand över hennes rygg för att trösta henne. Ingenting gjorde honom så ont som när Sonja gjorde ont. Han tryckte henne tätt intill sig, och kände hur hennes kropp skälvde i hans famn.
Efter en stund började Sonjas andning bli mer lugn och hennes gråt övergick till enstaka snyftningar och ett mumlande mot hans tröja. Hon släppte taget om hans rygg och förde händerna mot sitt ansikte medan hon backade ett steg, drog fingrarna under ögonen och över kinderna för att skrapa bort resterande tårar som inte fångats upp av Lukas svarta cashmeretröja.
”Är du okej”, frågade Lukas ömt och tryckte sin hand mot hennes axel innan han släppte taget om henne, kände hur det som många gånger förr blev obekvämt när han var för nära henne. Det gjorde honom nervös, och han tvivlade på om hon ville ha honom där.
Sonja nickade och såg lite generad ut, men tittade honom sen modigt rakt in i ögonen. ”Du får inte skrämma mig sådär, jag trodde du var död.” Han märkte hur hennes röst fortsatt darrade lätt men hur hon försökte samla sig igen genom att ta ett djupt andetag. ”Jag kan inte förlora någon mer, Lukas. Jag kan inte det.” Hennes ord var raka, och bedjande men hennes röst skör som att den kunde ge vika vilket ögonblick som helst. Det rev som klor i Lukas hjärta. Hon såg så sårbar ut där hon stod framför honom, med våta och skrämda ögon. Ingen förtjänade att förlora så många som Sonja hade gjort, och han avskydde hur mycket smärta hon hade behövt genomgå.
”Jag vet”, sa han försiktigt och hade svårt att titta på hennes tårfyllda och rädda ögon. Han kände vad hon kände, för han var lika rädd som hon var att förlora någon, att förlora henne. ”Förlåt”, sa han tillslut och tog ett mjukt grepp om hennes huvud med sina händer. Han snuddade sina läppar mot hennes panna och sköt henne återigen mot sin famn. Han hörde henne sucka och slappna av mot hans kropp när han försiktigt omfamnade henne och gungade henne i en omslutning.
Lukas visste inte det men Sonja kände sig aldrig så trygg som med honom, och när hon lutade sidan av sitt ansikte mot hans bröst och hörde hans hjärtslag medan hans starka armar höll om hennes axlar blundade hon och kände hur hon slappnade av. När hon efter en stunds trösterika vaggande i Lukas famn öppnade ögonen såg hon en reva i hans tröja, på hans överarm. Hon höjde försiktigt sin hand mot hans arm och tittade upp mot honom. ”Är du okej”, frågade hon med mild röst men fortfarande lite hes från alla tårar.
Lukas hade glömt att han skadat sin arm och skakade på huvudet, det var bara lite ömt. ”Det är ingen fara”, sa han och log när han tillade. ”Jag har varit med om värre saker.”
Sonja strök honom ömt över armen och log också, samtidigt som hon blev påmind om den hemska incidenten kring Lukas skjutning när hon inte heller vetat om han skulle överleva. ”Du får sluta skada dig så att jag kan göra nåt annat än att behöva oroa mig för dig.”
Lukas skrattade till när han hörde Sonjas ord, och kände sig lättad över att hon nu verkade vara mer lugn och sig själv. ”Jag ska försöka, jag lovar.”
”Bra”, instämde Sonja och log, och när hon insåg att hon fortfarande strök med sin hand över Lukas arm drog hon generat bort den. Hon såg sig om och fastnade med blicken vid spegeln som hängde över byrån en bit bort. ”Fy fan, jag ser hemsk ut”, konstaterade hon och drog en hand genom sitt trassliga hår. ”Jag behöver en dusch.”
Sonja såg trött ut, och hennes kläder var smutsiga. Hon hade svullna kinder och rester av tårar längs med dem men Lukas tyckte ändå att hon var den vackraste som fanns. Han skulle dock själv också gärna ta en dusch, och mindes just att han fått med sig en väska från huset.
”Du, jag tog med mig några grejer.” Han öppnade dörren och lyfte in en väska som han ställde på sängen. Han öppnade den och tog ur en necessär och en trave med kläder som Sonja kände igen som hans. ”Tänkte att du kanske ville ha dina egna”, mumlade han och pekade mot väskan. Sonja log och nickade, tacksam över att han varit så omtänksam.
”Jag går ner till Linus och tar en dusch”, sa Lukas och kände sig med ens obekväm igen och började backa ut ur rummet med sina saker i famnen.
Han kände dock Sonjas hand på hans arm och stannade i sin rörelse, vände sig om. ”Lukas”, började hon och han mötte nervöst hennes blick. Hon såg på honom med ett leende och kramade hans arm. ”Jag hoppas du vet,” började hon men kom av sig, verkade tveka en stund innan hon fortsatte, ”att jag älskar dig.”
Sonja hade alltid varit bra på att ge kärlek till dem hon stod nära, och var sällan rädd att visa sina känslor. Dock var det annorlunda med Lukas. De hade en komplicerad historia, och trots att Lukas visste att Sonja var fäst vid honom och på många sätt beroende av honom blev han förvånad över hennes ord. Utan att vilja visa hur tagen han blev av vad hon just sagt, harklade han sig och sa snabbt tillbaka. ”Jag med, jag älskar dig med.” Han tryckte hennes hand lätt innan han flyttade den från hans arm och gick ut ur rummet. Han ville inte att hon skulle se hans leende.
-
Sonja njöt av att ta en dusch, kände hur hennes muskler slappnade av under de varma vattenstrålarna. Så många gånger hade hon stått i en dusch efter en liknande natt men hon hoppades nu med allt hon hade att det skulle vara över. En gång för alla. Nu skulle hennes familj vara säker, de skulle kunna återgå till sina liv. Hon skulle ta sitt straff, men hon skulle vara vid liv och hon skulle få se sina älskade barn och barnbarn leva.
Hon klädde sig i ett par mjuka svarta byxor som Lukas packat till henne och en vinröd cashmeretröja. Håret torkade hon och fäste i en slarvig tofs och lämnade ansiktet osminkat. Hon log när hon plockade i ordning sina saker och kände sig rörd och trygg av att Lukas hade kommit ihåg att packa med hennes stomisaker.
När Sonja gick nedför trappan till nedervåningen möttes hon av doften av mat och ljudet av skratt. Hon log och stannade en stund i hallen för att lyssna till och observera människorna i köket. Zac stod vid spisen och rörde i en gryta medan Nina och Linus skrattade åt något där de stod och förberedde en sallad vid köksbänken. Och vid bordet satt Fredrik på sin stol med lera i olika färger framför sig. Han höll upp en degbit och visade för Lukas som lite malplacerat satt på en stol och rullade lera på bordet.
Sonja kände lycka bubbla inom sig när hon klev in i köket. ”Wow, vad gott det luktar!” Hon log brett och böjde sig ner mot Fredrik och pussade hans hjässa. ”Vad gör du för gott, lilleman”, sa hon och låtsades äta det han erbjöd henne med sin knubbiga barnhand. ”Mm, jättegott”, utbrast hon och sneglade mot Lukas. ”Jag ser att du får hjälp av Lukas också, så bra.” Lukas tittade hjälplöst upp mot henne men hon bara log och strök handen lite snabbt över hans axel.
”Lukas är Fredriks bästa kompis nu”, sa Nina och mötte Sonjas omfamning när hon kom mot henne och Linus vid diskbänken. ”Eller hur, älskling?”
Fredrik nickade glatt och fortsatte lassa mer lera i Lukas hand, lera som mest var brun efter att ha blandats så många gånger.
”Behöver du hjälp, älskling”, frågade Sonja när hon kramade om Linus som skivade gurka. Sonen lutade sig mot sin mamma, släppte för en stund kniven och kramade henne tillbaka.
”Jag vill bara att du ska vara här”, sa han tyst mot hennes kind och Sonja drog honom tätare intill sig och kysste hans huvud.
”Det vill jag med, älsklingen min”, sa hon och insöp den ljuva doften av hennes son som inte var så liten längre men ändå alltid skulle vara hennes minsting.
Nina lyfte några tallrikar ur ett skåp och ställde dem på köksbänken. ”Mamma, du kan duka om du vill? Vi sitter i matrummet.” Nina började plocka lite med leran som hade hamnat på golvet kring Fredriks stol. ”Ska vi kanske gå o tvätta av dig innan maten, hjärtat?” Hon lyfte upp Fredrik ur hans stol. ”Kom”, sa hon när han började protestera. Han släppte dock degen han hade i sin hand efter en stund och Lukas fångade den snabbt vilket fick den lille pojken att fnittra.
Sonja gav Linus en till kram och vände sig sedan till tallrikarna och började bära ut dem mot matbordet. Linus kom efter en stund med salladen och hjälpte Sonja att hitta bestick och glas. Sonja njöt av att få göra något så alldagligt som att duka tillsammans med Linus. Hon slog bort tanken när den kom, att det här kunde vara sista gången på väldigt länge hon kunde dela vardagssysslor tillsammans med sin familj.
Lukas och Zac kom med varsin gryta och satte sig vid bordet mitt emot Sonja och Linus. ”Det ser jättegott ut, Zac”, sa Sonja i ett försök att vara trevlig mot sin svärson. De hade aldrig haft en nära relation, och den hade bara blivit sämre genom åren. Hon visste att Zac ogillade hennes val och inte förstod dem, men han var Ninas man och Fredriks pappa och därför ville hon desperat försöka laga det trasiga emellan dem. Även om Zac ofta fick henne att känna sig illa till mods, och som att hon inte var bra nog, var hon tvungen att försöka för Ninas skull.
”Zac lagar alltid otroligt god mat”, sa Nina när hon kom med Fredrik i hälarna och de anslöt vid matbordet, Fredrik i stolen mellan Zac och Linus och Nina mellan Sonja och Lukas. Zac log mot Nina och började servera Fredrik av den rykande grytan. Han delade maten med sina bestick och ställde den sen framför Fredrik som duktigt började blåsa på maten efter sin pappas instruktioner.
”Det gör Lukas också”, sa Sonja och smålog när hon tittade på Lukas som verkade en aning obekväm där han satt mitt emot henne. ”Om det inte vore för Lukas, skulle jag nog bara ha ätit frysta färdigrätter de senaste åren”, fortsatte hon och ett skratt spred sig kring bordet. Sonja hade aldrig varit en mamma som spenderade mycket tid i köket, vilket de alla hade fått erfara.
”Lukas?” Linus smålog och tittade mellan Sonja och Lukas. ”Det kunde man inte tro.”
”Jasså”, sa Lukas och lyfte på ögonbrynet, till synes mer avslappnad kring bordet nu. ”Varför inte det?”
Linus ryckte på axlarna och började ta för sig av grytan på bordet. ”Du är kanske inte den typen som man tänker sig står i köket liksom”, inflikade Nina och tog en klunk vatten innan hon fortsatte, aldrig den som var rädd för att säga saker rakt ut. ”Men vad vet vi? Vi brukar ju inte umgås såhär så ofta.”
Lukas såg lite paff ut men Sonja log. Hon visste att Lukas hade förmågan att förvåna människor, det hade hon erfarit många gånger. ”Lukas gör en väldigt god boef borginon”, började hon och mindes hur Lukas hade lagat mat till henne och tagit hand om henne efter hennes sjukhusvistelse. ”Han kan också agera frisör, och barnvakt.” Sonja smålog när hon såg hur Lukas blev obekväm, och troligtvis också mindes tillbaka till de stunder hon fått honom att kliva utanför sin komfortzon. Hon visste dock att han egentligen bara behövde slappna av för att kunna visa att han var en väldigt fin person. Sonja visste också att de alla hade erfarit det lugn och den trygghet som Lukas gav i svåra situationer, och de allra flesta gånger hanterade han den mest omöjliga situationen på ett sätt hon fortfarande ofta förvånades av.
Nina flinade och skickade salladen till Lukas bredvid henne. Hon sneglade på sin mamma med en menande blick och Sonja kände sig genast generad och undrade om hon pratat på för mycket. Hon kände sin dotter och förstod vad hon tänkte. Det var ingenting mellan henne och Lukas, hon kände honom bara på ett sätt som de andra inte gjorde. Och det var inte så konstigt med tanke på hur mycket tid de hade spenderat tillsammans de senaste åren. Det hade tagit tid, men hon visste vem Lukas var och tyckte att han förtjänade att andra människor också skulle uppskatta honom för den han var. ”Nina, skickar du vattnet”, sa Sonja och harklade sig för att bryta dotterns intensiva blick.
Middagen flöt på och efter en stund tog Zac med sig Fredrik till övervåningen för att lägga honom, medan Linus förflyttade sig till soffan för att se en fotbollsmatch. De övriga började duka av bordet men Sonja strök en hand över sin dotters rygg. ”Hjärtat, jag kan ta det här. Gå o hjälp Zac att natta Fredrik om du vill, jag fixar det här.”
Nina tittade tacksamt på sin mamma. ”Okej, tack. Men jag kommer ner sen så kanske vi kan se på tv eller nåt”, föreslog hon. Sonja visste att det var svårt för alla att ta in att vad de så länge saknat bara skulle vara hos dem i ett dygn till, inte minst för Nina som likt henne var en person som älskade att ha alla i sin familj samlade.
”Självklart, hjärtat”, sa Sonja och kramade igen sin dotter innan hon gick mot övervåningen.
”Hur är det”, hörde hon Lukas fråga och insåg att hon stått stirrandes efter Nina när hon gått. Lukas plockade ihop tallrikarna och såg på henne.
Sonja suckade och gav honom ett sorgset leende. ”Det är bra”, sa hon bara och började även hon plocka med disk från bordet. De följdes in i köket och Sonja började plocka in i diskmaskinen medan Lukas fyllde på diskvatten för att diska kastrullerna och skålarna. De stod så i tystnad och städade och plockade och diskade. När Sonja var klar med diskmaskinen sträckte Lukas en handduk till henne och tittade ömt på henne.
Hon tittade sorgset men tacksamt tillbaka och tog handduken, började torka disken som Lukas placerade i diskstället. Det var något lugnande och trösterikt i att utföra sysslorna tillsammans. ”Jag tänker på imorgon, och på Gustav”, erkände Sonja efter en stund och ställde ifrån sig skålen hon just torkat på köksbänken. Hon vände sig om och vilade ryggen mot bänken och tittade hjälplöst mot Lukas. Hon såg att han förstod, och uppskattade att hon inte alltid behövde förklara allt eller hitta ord på det hon inte kunde förmå sig. Som att hennes hjärta just nu värkte av saknad och längtan och kärlek efter sin äldsta son.
”Han kommer att komma tillbaka till dig”, sa Lukas lugnande medan han ställde den sista disken i diskstället och drog ur proppen till diskvattnet. ”Du är hans mamma, och Gustav älskar dig.” Lukas torkade det sista av diskbänken och till sist sina händer.
Sonja skulle precis säga något när det hördes en knackning på ytterdörren. Sonja grep reflexivt efter Lukas arm som flög upp framför henne. De andades båda ut dock när de såg Gustavs ansikte genom köksföntret och Sonja kramade lättat Lukas arm.
”Ser du”, sa Lukas ömt och ledde Sonja mot ytterdörren.
”Sorry om jag skrämde er, jag ville inte ringa på ifall Fredrik sov”, sa Gustav när dörren öppnades och han snabbt stängde den efter sig. ”Det är skitkallt ute”, sa han när han tog av sig jackan och knöt sina händer och blåste på dem för att få upp värmen.
”Hej, Gustav”, sa Lukas och puttade lite på Sonja för att få henne att reagera.
Gustav nickade till Lukas och tittade sen direkt på Sonja. ”Har du tid”, sa han bara och tittade uttryckslöst på sin mamma.
Sonja ryckte till och nickade snabbt. ”Ja, självklart, Gustav.”
”Kom”, sa Gustav och gick nerför trappan mot källaren. Sonja gav en snabb blick åt Lukas håll men följde sen Gustav nerför den smala trappan.
Hon hade svårt att bedöma Gustav, och kände sig förvirrad kring varför han var här. Senast hon såg honom hade han varit arg och betett sig kallt mot henne. Hon förstod att han var kluven, och han hade all rätt att vara besviken på henne för allt som hänt. Men hon saknade honom så, och önskade ingenting hellre än att han skulle se förbi sitt polisperspektiv och se henne för den hon ville vara för honom. Hans mamma.
Sonja såg sig om i Linus rum och satte sig sen på sängen när Gustav inte sa något utan mest vankade fram och tillbaka. Hon tänkte att det var bäst att låta honom säga det han ville, istället för att göra honom mer upprörd genom att försöka förklara sig.
Hon såg hur Gustav öppnade och stängde munnen flera gånger, och verkade kämpa med vad han skulle säga eller hur han skulle få fram det han ville. ”Gustav”, sa hon efter en stund försiktigt, när han fortfarande inte sagt något. ”Gustav”, försökte hon igen och letade efter att möta hans blick. ”Sätt sig ner en stund.”
Gustav stannade till i sitt vankande och hans ögon stannade vid hennes. Hon såg hur plågad och frustrerad han såg ut, och hon lade försiktigt sin hand bredvid henne på sängen som en maning att få honom att sätta sig, att lugna sig. Han blinkade och hon såg hur han sakta nickade och kom mot henne. Gustav satte sig ner en bit ifrån henne på sängen, och hon ville ingenting hellre än att hålla om honom. Men hon visste att han behövde sitt utrymme, och satt istället tålmodigt kvar och väntade.
”Varför blev det såhär”, sa Gustav till slut, uppgivet och tyst och med huvudet hängandes. ”Det var inte såhär det skulle bli”, fortsatte han och lyfte huvudet för att titta rakt fram.
Sonja kände hur hennes hjärta knöt sig i bröstet och hon önskade att hon kunde ta tillbaka allting, göra saker ogjorda och laga det band som varit så starkt mellan henne och Gustav. Hon visste dock inte hur, men visste att hon hela livet skulle få bära på den smärta som det innebar att hon hade skadat sin son på det sätt hon gjort.
En snyftning tog henne tillbaka från sina tankar och hon märkte att Gustav grät. Tårar rann nerför hans kinder och allt i hennes mammahjärta brast. Hon flyttade sig närmare honom på sängen och drog honom intill sig, lade försiktigt hans huvud mot hennes axel och struntade i sin rädsla för att han skulle skjuta bort henne. ”Gustav, älskling”, viskade hon och strök över hans hår medan han grät. Hans armar slöts om hennes axlar och hans huvud vilade mot hennes hals och han grät på ett sätt han inte hade gjort på flera år. ”Förlåt, mitt hjärta”, fortsatte Sonja att viska i hans öra samtidigt som hon gungade honom och höll honom medan hon blinkade bort egna tårar.
När Gustav viskade ”mamma” mot hennes hals brast det för Sonja och hon kysste sin sons huvud medan hon lade dem båda ner i Linus säng. Hon höll honom intill sig som hon gjort när han var liten, och försökte med allt hon hade förmedla all sin kärlek till den dyrbara skatt hon hade i sina armar.
De låg så en lång stund och viskade ord av kärlek till varandra. De strök varandra hår och Gustav nästade sig intill henne likt ett barn han inte längre var, men Sonja brydde sig inte om det utan höll honom och kysste hans hår och tröstade den son som hade tvingats växa upp alldeles för tidigt på grund av henne.
Efter en lång stund hördes steg i trappan och Nina dök upp tillsammans med Linus. De sa inget utan trängde istället ihop sig tillsammans med sin mamma och bror på sängen. Nina klättrade med sin späda kropp över Gustav och la sig intill väggen bakom honom med sin armar om sin bror. Linus lade sig försiktigt bredvid Sonja och vilade sitt huvud mot hennes axel likt Gustavs.
Sonjas armar slöts om sina två söner och hon kysste deras huvuden när de vilade tryggt mot henne. Ninas hand fattade Sonjas där den vilade på Gustavs rygg. ”Jag älskar er så mycket, mina hjärtan”, viskade Sonja och kände hur hennes hjärta svämmade över av kärleken till sina barn.
”Vi älskar dig, mamma”, sa Nina och visste att hon talade för dem alla tre.
Det var trångt och värkte i Sonjas armar men hon ville inte att stunden skulle ta slut utan slöt ögonen och insöp ett ögonblick som hon ville bevara i sitt hjärta för resten av sitt liv. Hennes älskade barn och stolthet som hon skulle göra vad som helst för.
Det var Gustav som började röra på sig först. ”Vill du ha tillbaka dina armar, mamma, eller är de helt förstörda”, sa han med ett skratt när han reste sig från Sonjas arm och skämtsamt strök med handen över hennes arm.
Sonja burrade in sig i Linus och drog ner Gustav igen. ”Nej, inte än”, protesterade hon och kramade om dem. ”Jag struntar i mina armar, jag behöver inte dem.”
Gustav skrattade, och de andra anslöt medan de fortsatte att krama om varandra. ”Du kommer att behöva dem om du vill kunna fortsätta krama oss. Oss och dina barnbarn”, sa han och mötte sin mammas blick. Hans ögon var mjuka och varma och Sonja översköljdes återigen av kärlek till sin son. Hon log tillbaka och lät till slut Gustav att dra henne upp.
”Men det är ju så underbart att få mysa med mina tre gullungar igen. Även fast ni är lite mer otympliga än ni brukade”, skrattade Sonja och gav Linus en kram där han satt bredvid henne. Hon kände hur Nina kramade om henne bakifrån och vilade sitt ansikte mot hennes axel, och Gustav tog hennes hand och kramade den. Gustav log mot henne, och Sonja kände i den stunden att allt skulle bli bra.
”Jag älskar dig, mamma”, sa Gustav och kysste sen Ninas huvud. ”Och er också.” Han tittade på Nina och Linus. ”Men nu måste jag hem till Tove och Magda så ni får klara er utan mig tills imorgon.” Han ställde sig upp och Sonja följde efter.
”Gustav”, sa hon och snuddade vid hans arm. ”Tack för att du kom.” Han gav henne en kram och lade sen armen över hennes axlar och ledde henne uppför trappan.
-
Några timmar senare när Linus hade gett upp och gått ner till sig efter att nästan ha somnat i Sonjas knä, var filmen slut och Nina gäspade. Zac plockade undan glas och temuggar.
”Hjärtat, nu får du gå o lägga dig. Vi ses ju imorgon igen”, sa Sonja som klev upp och kramade om sin dotter som hon märkte höll på att somna i soffan.
Nina nickade och kramade sina armar om sig. Hon var både trött och frusen. ”Lukas, vill du sova däruppe med mamma eller här i soffan?” Nina tittade på Lukas och Sonja, som att det var den mest naturliga frågan i världen. Kanske var det det.
Lukas rörde på sig där han satt i fåtöljen men mötte varken Ninas eller Sonjas blick, så Sonja svarade. ”Gästrummet är ju jättestort. Klart vi får plats båda två. Så slipper vi bädda också.”
”Okej”, sa Nina och gäspade igen. ”God natt, vi ses imorgon.” Hon kysste Sonjas kind och vände sig för att gå mot trappan där Zac väntade. ”Vi ska försöka hålla Fredrik lugn imorgon så han inte väcker er.”
”Det är lugnt, Nina. Tänk inte på oss”, sa Sonja och lyfte upp popcornskålen för att bära in den i köket. ”Sov gott nu.”
Nina och Zac gick uppför trappan och Sonja gick mot köket för att plocka undan det sista, och kanske lite för att undvika Lukas blick. Hon hade inte tänkt när hon föreslog att han skulle sova hos henne, och också bara antagit att han skulle det. Hon kände det som att det var naturligt att de skulle vara tillsammans nu när de var utanför sin bubbla, som en enhet. De hade bott ihop och sovit ihop förut men det var samtidigt någonting annorlunda med den här situationen. Det var deras sista natt i friheten och de var hemma hos Nina tillsammans med hennes familj.
Sonja kände sig sårbar och osäker när hon stod i köket och samlade mod för att gå tillbaka ut till Lukas. Hon kände dock att det var hennes tur att vara stark nu, det var ju trots allt hennes familj. Så hon tog ett djupt andetag och gick tillbaka ut till vardagsrummet. Lukas hade ställt sig upp och höll på att vika ihop en filt när hon mötte hans blick.
”Känns det okej”, började Sonja försiktigt. ”Att sova däruppe alltså.”
Lukas blinkade. ”Jaa, jo”, sa han tvekande. ”Om det känns bra för dig”, tillade han och smålog.
Sonja kunde inte låta bli att le bredare och slappnade av. Det var ju bara Lukas. ”Kom nu”, sa hon och vände för att gå mot trappan. ”Nu lägger vi oss.”
Lukas log också, även om Sonja inte såg, och tog varvet förbi ytterdörren innan han följde Sonja uppför trappan. Dörren var låst och han såg bilen utanför. De var trygga nu, eller så trygga de kunde vara.
Lukas gick förbi Nina och Zacs sovrum och sen Fredriks innan han sköt upp dörren till gästrummet. Sonja var inte där och han såg hur det lyste under badrumsdörren mitt emot Fredriks rum där han hörde hur vattenkranen var på. Han skyndade sig med att lägga i ordning sina saker och tog av sig sina jeans, strumpor och tröja men behöll sin t-shirt på. Han hittade ett par pyjamasbyxor i väskan att ta på sig och tog med sig sin necessär för att borsta tänderna på nedervåningen.
När han kom tillbaka satt Sonja på sängkanten vid ena sidan av sängen. Hon hade hittat pyjamasen han hade packat med och satt och borstade håret som hon skjutit över ena sidan av huvudet. Han hade valt en ljust rosa pyjamas med långa ärmar och ben eftersom han visste att hon brukade frysa om nätterna. Nu kändes det dock lite konstigt, att han valt ut hennes kläder. Intimt, och det gjorde Lukas nervös.
”Jag hoppas jag fick med det viktigaste”, sa Lukas när han stängde dörren, ställde ner sin necessär och gick mot den andra sidan av sängen närmast fönstret. Sonja hade dragit för de ljusa gardinerna men det kom ändå in lite ljus från gatan genom det skira tyget som tillsammans med sänglamporna gav rummet ett varmt ljus.
Sonja lade ifrån sig borsten och vände sig mot Lukas och nickade. ”Tack”, sa hon tacksamt och drog upp täcket för att krypa ner i sängen. Lukas gjorde detsamma och insåg att sängen hade ett stort täcke istället för två.
”Oj, förlåt”, sa han när han drog lite i täcket. Han lyfte tillbaka täcket och drog istället upp en del från sidan av sängen så att det skulle finnas en marginal dem emellan.
Sonja smålog och släckte lampan på sin sida av sängen, uppenbarligen road av att han var så nervös. ”Snälla, det värsta som kan kända är att du känner av mina kalla fötter inatt.”
Lukas smålog av hennes ord och lade sig tillrätta. ”Fryser du”, sa han sen oroligt och sneglade mot Sonjas håll, osäker på vad han skulle göra med informationen hennes svar gav.
”Jag fryser alltid”, sa Sonja och lade sig på sidan, burrade in sitt huvud i kudden. ”Men det går bra. Jag är så trött så jag kommer sova som en stock”, sa hon och blundade.
Lukas sträckte sig för att släcka lampan. ”Sov gott, Sonja”, sa han där de låg i mörkret. Han sneglade mot hennes håll och såg hennes siluett ligga där lugnt och tryggt. Hans ögon stängdes och han var glad att mörkret i rummet gömde hans leende.
Sonja log och viskade tillbaka, ”Sov gott, Lukas.”
-
Lukas vaknade av att någon låg bredvid honom, på honom, med armen över hans bröst. Han kände Sonjas andetag mot det tunna tyget av hans tröja och doften av hennes hår. Hennes ben var slingrat kring hans och hennes fötter var tryckta mot hans pyjamasklädda vad. Sonja hade alltid varit en rörlig sovare, så Lukas var inte förvånad över att hon slingrat sig runt honom.
Dock var det något med hennes andning som gjorde att han misstänkte att hon inte sov. Han sneglade ner på henne och såg hur hon vände ansiktet upp för att se på honom i mörkret. ”Förlåt, väckte jag dig”, viskade hon men lade sen tillbaka sitt ansikte mot hans bröst.
Lukas gnuggade sig i ögonen och försökte se klockan på sängbordet. 02:15. ”Det är ingen fara”, sa han lugnt medan han blinkade sömnen ur sina ögon. ”Men var det inte du som skulle sova som en stock”, tillade han efter en stund när hon inte sa något mer. Han kände hur hon kröp närmare och förstod hennes tysta signal, och slöt sina armar om hennes rygg. Han visste inte om hon frös eller behövde tröst eller både och, men han strök hennes hår med ena handen och hoppades att det skulle få henne att slappna av.
”Jag gjorde det, i en timme.” Hon började prata medan hon samtidigt lät sina fingrar stryka över hans axel, längs med hans nyckelben och tillbaka mot axeln. ”Vi kanske inte kommer få träffa varandra”, fortsatte hon och han undrade hur hon menade. ”Och vi vet inte på hur länge. Jag får troligtvis sitta mycket längre, kanske för länge.” Hon fortsatte att prata medan hon strök med handen över hans axel, nyckelben och upp mot hans hals och käke. Hennes hand stannade där, vilade mot hans käkben och öra och hon tryckte sig närmare honom, uppåt och lade sitt huvud bredvid hans på kudden.
När han mötte hennes blick och hon var så nära att han kunde känna hennes andetag, förstod han att hon menade honom. Hennes ögon var mörka, ännu mörkare i det dunkla ljuset i sovrummet, och han såg hennes bekymmersrynka när hon oroligt sökte hans svar. Vad för svar visste han inte.
”Sonja”, började han i en viskning, och kände hur hans hand fortsatte att stryka henne över det tjocka, mjuka håret. Hon lutade sig närmare, slöt sina ögon och var så nära att deras näsor snuddade vid varandra. Han vågade knappt andas men slappnade av när han kände hur hennes hand flyttade sig från hans käke mot hans kind. Hon smekte försiktigt över kinden och innan han kunde reagera var hennes läppar på hans. De var mjuka och varma och rörde varsamt vid hans.
Lukas drog henne närmare sig med armen har fortfarande höll om hennes midja, och kände hur hennes hår lade sig över hans ansikte när hon hamnade mer ovanpå honom. Med sin fria hand strök han försiktigt håret från hennes ansikte och öppnade ögonen när hon lutade sig några centimeter ifrån honom. Hon lyfte sin hand från hans kind och strök den långsamt över hans ansikte, över hans panna och genom hans hår. Hennes ögon var fortsatt mörka och han såg oron i dem. Oro blandat med längtan och sorg och ömhet och kärlek?
Han hoppades att hon kunde se samma ömhet och kärlek i hans ögon, och ville inget hellre än att ta bort all sorg och oro hon kände. Försiktigt rullade han henne till rygg och lade sig vilande över henne. Han förde sin tumme och sedan sina läppar över hennes bekymmersrynka och såg hur hon slappnade av när han återigen mötte hennes blick. Hon drog honom intill sig och hans läppar var igen på hennes, den här gången mer modiga och beslutsamma. Han kände hur hennes läppar bjöd in hans att komma närmare. Hon var varm och mjuk och han ville aldrig mer vara ifrån henne.
Sonjas händer rörde sig över hans hår och kinder, över hans nacke och rygg. Där hon rörde honom blev han helt varm och hans hand vågade röra mer av hennes hud. Hans fingrar rörde sig över hennes hals och nyckelben, mot hennes överarm och ner mot hennes hand. Lukas förde hennes hand mot hans läppar, kysste hennes fingrar och handled och kände hur hon rös och blundade medan hans läppar fortsatte att röra upp över hennes arm.
När han kysste hennes hals lutade hon sig mot honom och lyfte ett ben över hans för att trycka honom närmare intill sig. Hennes händer letade sig under hans tröja och hon strök med sina varma händer över hans rygg samtidigt som hon förde med sig tyget. Hans läppar hittade hennes igen och han strök sin hand längs med hennes sida, längs det lena tyget av hennes skjorta och över den exponerade bara huden, upp mot hennes bröst.
Deras läppar lämnade varandra när Sonja drog Lukas tröja över hans huvud och armar, deras andetag häftiga och varma när de andades mot den andres hud. Sonja strök en hand över Lukas skuldra och förde sina läppar över hans nyckelben och bröst, medan hon tog Lukas hand med sin andra hand och förde den mot sitt bröst som för att visa hur hon ville ha honom ännu närmare.
Lukas smekte med handen över det mjuka tyget av hennes skjortlinning, snuddade vid hennes bröst och kände hur hon flämtade till. Han kysste henne igen och kände henne sucka mot hans läppar när han sakta knäppte upp de översta knapparna. När hans hand rörde sig neråt kände han hur hon stelnade till och utan att fråga varför förde han sin hand uppåt igen. Han förde tyget åt sidan vid hennes bröst och smekte ömt hennes hud samtidigt som hans läppar rörde sig över hennes ansikte, uppför hennes kind och över hennes tinning.
När han tittade upp såg han hur hennes ögon mötte hans. De hade vant sig vid mörkret och han kunde nu se henne mer tydligt där hon låg på kudden med sitt mörka hår och hennes mörka ögon. Hennes läppar var svullna och han hoppades att det inte gjorde för ont med hans skägg mot hennes hud, men hon såg lycklig ut när hon log mot honom.
”Du är så vacker”, viskade han mot hennes läppar när de igen letade sig tillbaka till varandra. Han kände hennes leende i hennes kyssar och svalde hennes flämtningar medan han smekte hennes kropp. Hon gjorde detsamma när deras kroppar var avklädda och de rörde sig tillsammans. Lukas hade respektfullt låtit hennes skjorta vara kvar mellan dem när han försiktigt rörde sig över henne och kysste över hennes överkropp.
”Lukas”, sa Sonja mjukt när deras andetag hade lugnat sig och de låg bredvid varandra. Hon reste sig upp på sidan, drog upp skjortan över axeln och tittade ner på mannen bredvid henne. ”Vad som än händer”, började hon men blev avbruten av Lukas som också reste sig upp och vilade på sin arm mitt emot henne.
”Sonja”, sa han och lutade sig fram, förde försiktigt det mörka håret bakom hennes öra och smekte längs hennes kind. ”Det kommer att bli bra, jag lovar”, viskade han med hes röst mot hennes tinning innan han lade sig ner igen och drog henne med sig.
-
Sonja öppnade sömnigt sina ögon när hon hörde hur dörrhandtaget rörde sig och dörren öppnas. Hon tittade en aning förvirrat kring sig och såg sen Fredriks glada ansikte när han klämde in sin lilla kropp i dörröppningen och gav ifrån sig ett glatt ljud över att ha fått upp dörren. Hans hår var trassligt av nattens sömn och han log finurligt mot Sonja när hon lyfte huvudet från kudden.
”Lu”, utbrast pojken nöjt och pekade mot en sovande Lukas som låg bredvid Sonja. Hon var tacksam att de hade klätt på sig igen och slog en snabb blick på klockan. 07:09.
”Fredrik”, hördes Ninas manande röst när hon dök upp i dörröppningen och förde sin son som var på väg mot Lukas tillbaka mot dörren. Hon log ursäktande mot Sonja som yrvaket tittade upp från sängen, och lade även märke till hur nära hon låg Lukas som hade en arm om Sonjas midja. ”Förlåt, mamma. Fredrik, kom så går vi ner och äter frukost. Du får leka med Lukas sen”, sa hon lugnt och med en viskande ton medan hon stängde dörren bakom dem. Sonja hörde hur Fredrik mumlade något bakom dörren men verkade acceptera sin mammas ord och hur det sedan blev tyst när de försvann ner mot nedervåningen.
Sonja gäspade och rättade till sin position på kudden, och kände hur Lukas arm om henne drog henne närmare intill sig. Hon lät sig slappna av och blundade igen men ryckte till efter en stund när hon hörde ett skrik från nedervåningen. Lukas arm tryckte instinktivt Sonja till sig men de slappnade båda av när de hörde glada röster nerifrån köket. Fredrik hade uppenbarligen vaknat på rätt sida idag.
Hon undrade hur länge hon skulle leva med känslan av att vara beredd, rädslan över att någonting hemskt skulle hända. Hon avfärdade tanken och kröp närmare Lukas, drog hans arm om sig och öppnade ögonen. ”Det är inte lätt att sova med småbarn i huset”, smålog Sonja och strök ömt över Lukas handrygg. Hon kände hur han vaknade till och hur han flyttade sitt ansikte närmare henne och burrade in sin näsa i hennes hår.
”Du luktar så gott”, mumlade han mot hennes bakhuvud och hon rös och kände hur hennes leende breddades. Hon hade gärna stannat kvar längre i den varma sängen men visste att idag var deras sista dag, och dessutom var hon ordentligt kissnödig. Så hon nästlade sig loss från Lukas armar och satte sig upp. Hon kammade håret bakom örat och tittade leendes ner på honom där han låg yrvaket och aningen besviken att hon lämnat hans famn.
Hon böjde sig ner och kysste hans kind innan hon hasade sig upp ur sängen. ”Jag måste kissa”, sa hon innan hon öppnade dörren och gick mot toaletten. När hon kom tillbaka hade Lukas satt sig upp och hon kände en sval bris från oktoberluften utanför. Hon sneglade mot fönstret som stod på glänt och såg att solen sken ute. ”God morgon”, sa hon och gick mot Lukas där han satt på sängen. Hon satte sig försiktigt i hans knä och lade sina armar om hans axlar. Det var ovant att vara nära honom, men hon ville ingenting hellre än att ta tillvara på varje stund de hade och vägrade därför att ge efter för att hon var rädd.
Lukas verkade känna likadant för hans läppar hittade snabbt hennes hud. De letade sig över hennes nacke och Sonja kände hur hon rös och blev varm i hela kroppen när han drog henne intill sig. Hon vilade sitt ansikte mot hans hals och rörde ömt sin näsa över hans hud, kände hur hans skäggstubb kittlade henne på ett behagligt sätt och hon älskade att få vara så nära. Hon kysste hans käkben och lyfte sen sitt ansikte för att kyssa hans mun. Lukas händer vandrade längs hennes rygg upp mot hennes hår och hon kände hur hon slappnade av och förlorades i hans kyssar och beröring.
Efter en stund drog hon sig motvilligt loss men vilade sin panna mot hans och log. Hon smekte hans kind och lyfte sitt huvud för att möta hans blick.
Lukas ögon var förstående och varma och hon visste att han förstod när han kammade hennes hår längs sidan han hade trasslat till och lyfte hennes skjorta tillbaka över hennes axel. ”God morgon”, sa han bara och hon log när hon ställde sig upp och svepte en morgonrock som hängde på väggen över sin pyjamas. När hon vände sig om för att gå stannade han henne. ”Du, jag tar en dusch först bara.”
Hon nickade och gick sen nedför trappan mot köket där hon hörde hur Fredrik var i full gång med att leka vid frukostbordet. ”God morgon”, sa Sonja med ett leende när hon gick in i köket och möttes av Fredrik som slevade i sig yoghurt medan Nina ställde fram koppar på bordet. Sonja klappade längs Fredriks rygg och gav honom ett leende. ”Är det gott med yoghurt”, frågade hon och han nickade glatt och fortsatte äta fastän hälften av vad som låg på skeden verkade hamna på bordet snarare än i hans mun. Sonja skrattade till och tittade sen mot Nina som hällde upp en kopp kaffe och räckte till henne.
”Tack, älskling”, sa Sonja tacksamt och satte sig bredvid Fredrik och började blåsa på sitt kaffe.
Nina drack också ur en kopp och började bre en smörgås. ”Så, vad vill du göra idag?”
Sonja tog en klunk av kaffet och njöt av den trygga smaken och tog tid på sig att tänka efter innan hon svarade. ”Jag vill bara ha en helt vanlig dag tillsammans med er.”
Nina tänkte säga något om hur tråkig en vanlig dag i deras liv kunde vara men hejdade sig när hon såg Sonja le mot Fredrik. Sonja hade inte haft en vanlig dag med ett vanligt familjeliv på väldigt länge och det var det minsta hon kunde ge henne idag av alla dagar.
”Då blir det en vanlig dag”, konstaterade Nina och lyfte sin kaffemugg mot Sonjas i en skål.
”Var är Zac”, frågade Sonja efter en stund medan hon skivade ost till sin smörgås.
”Du ville ha en vanlig dag, vilket betyder att Zac är och tränar och Linus sover”, sa Nina och torkade Fredrik runt munnen och försökte fånga hans kletiga händer innan han sprang iväg för att leka. ”Eller ja, Zac och jag delar faktiskt på det så ibland tränar jag på morgonen.”
”Så jämställt”, sa Sonja med ett leende och tog en tugga av sin macka medan Fredrik sprang iväg och Nina höll upp händerna i protest och suckade.
”Äh, jag försökte i alla fall”, mumlade Nina och torkade av sina händer på en servett innan hon återgick till sin egen frukost. ”God morgon”, sa hon sen och tittade upp bakom Sonja när Lukas kom in i köket. Han var klädd i svart som vanligt, och Sonja kunde känna doften av hans after shave.
Hon vände sig om och drog ut stolen bredvid henne en bit. ”Här, det finns kaffe”, sa hon och bet sig irriterad i kinden för att hon inte verkade kunna bete sig naturligt längre.
”Tack”, mumlade Lukas och satte sig ner bredvid Sonja. Han tog emot koppen som Nina skickade honom och harklade sig nervöst. ”God morgon”, sa han och Sonja kände hur tacksamhet sköljde över henne när ytterdörren öppnades och Zac klev in, svettig från sin springtur.
”Hej, god morgon”, sa han andfått när han tittade in genom öppningen till köket.
”Pappa”, ropade Fredrik inifrån vardagsrummet och Sonja hörde hur snabba barnfötter sprang mot hallen.
När Sonja en stund senare kom nerför trappan, påklädd och redo för dagen stötte hon ihop med Linus som yrvaket kom upp från källarvåningen. ”God morgon, älskling”, sa Sonja mjukt och gav sin son en varm kram. ”Ta lite frukost så kan du väl också komma ut sen. Fredrik ville leka i trädgården.” Sonja smekte hans rygg lätt och tittade på klockan. 09:15. Linus var uppe tidigt och hon misstänkte att det var för hennes skull. Hon bad tyst att tiden skulle gå sakta idag och kände samtidigt en mindre panik inuti henne för att tiden snart var slut.
”Okej”, sa Linus och log sorgset mot Sonja. Han vände sig dock om när han kom in i köket. ”Vilken tid”, började han som att han känt av Sonjas oro. Hon svor för sig själv, och lovade att göra sitt bästa för att de timmar de hade skulle bli så värdefulla som möjligt.
”Ikväll, hjärtat. Klockan sex”, sa hon och Linus nickade när satte sig vid köksbordet där frukosten fortfarande var framdukad. Sonja svepte sin svarta kappa över den gröna tröjan och tog på sig de svarta kängorna. Håret lät hon hänga över kappan och sen öppnade hon ytterdörren för att gå ut till de andra. ”Okej, men kom ut sen då, hjärtat,” ropade hon in till Linus innan hon stängde ytterdörren.
Sonja såg den mörka bilen som stod parkerad framför uppfarten, men följde sedan ljudet från Fredriks skratt till baksidan. Fredrik satt i sandlådan och Sonja blev inte förvånad när hon hittade Lukas sittandes på en stol bredvid medan han uppenbarligen blev bjuden på Fredriks sandkakor.
Nina och Zac satt på varsin stol lite längre bort i solen men Zac reste sig upp när han såg Sonja komma. ”Här, Sonja, det är skönt i solen”, sa han och visade att hon kunde ta hans plats. ”Jag ska gå efter lite fler stolar.”
Sonja log när hon mötte honom och satte sig sen ner bredvid Nina. ”Gustav ringde precis, han kommer om en stund med Tove och Magda”, sa Nina och tog Sonjas hand i sin.
Sonja log och lutade sig tillbaka i stolen och kände hur solen värmde mot hennes hud. Hon kände hur Nina betraktade henne och tittade efter en stund upp, vände sitt ansikte mot Nina. ”Nina, det kommer bli bra”, sa hon och tryckte hennes hand i ett försök att trösta sin dotter.
”Jag kommer att sakna dig”, sa Nina försiktigt och tittade sen bort mot sandlådan. ”Men jag tror Fredrik kommer att sakna Lukas mest”, fortsatte hon med ett leende och Sonja skrattade och följde Ninas blick mot sandlådan. Fredrik hade fått Lukas att också börja göra sandkakor och Sonja log åt hur ovan anblicken var med Lukas och Fredrik tillsammans där i sandlådan.
”Han är ganska fin faktiskt”, sa Nina efter en stund och Sonja nickade instämmande.
”Han är jättegullig”, höll hon med och log när hon såg hur Lukas försökte stoppa Fredrik från att faktiskt äta sandkakorna.
Nina tryckte Sonjas hand. ”Jag menade Lukas”, sa hon och vände sig för att titta på Sonja. Hon höjde ena ögonbrynet menande när Sonja mötte hennes blick.
Sonja blinkade snabbt. ”Jaa, Lukas är fin”, sa hon bara och vände tillbaka ansiktet mot sandlådan.
”Ni såg ut att ha det ganska mysigt imorse”, fortsatte Nina lekfullt och Sonja kände hur hennes dotter fortsatte att betrakta henne. Hon bara skakade på huvudet och höll envist fast blicken vid sandlådan.
”Mamma”, fortsatte Nina nu med en mer allvarlig ton. ”Är du och Lukas”, frågade hon och drog lite i Sonjas hand så att hon skulle titta på henne.
”Va”, började Sonja när hon vände sig mot Nina. ”Nej”, försäkrade hon och fnyste men kunde inte hjälpa att tanken gjorde henne förvirrad. Och hennes ansiktsuttryck var nog inte så neutralt som hon trodde för Nina fortsatte.
”Men skulle du vilja det”, frågade hon och var fortsatt allvarlig i tonen.
Sonja skakade på huvudet och tittade bort. ”Det spelar ingen roll, inte nu.”
Nina drog Sonjas hand till sitt knä och höll den med båda sina händer. ”Älskar du honom”, frågade hon rakt ut på ett sätt som bara Nina kunde, och Sonja kunde inte förmå sig att säga något så hon nickade bara och mötte Ninas sorgsna blick. ”Tror du att ni kommer att få träffa varandra”, fortsatte Nina försiktigt, hennes röst tystare och mer känslosam. Nina hade aldrig tänkt på Lukas som en potentiell partner till hennes mamma men nu kunde hon se allt så tydligt. Hur Lukas hela tiden hade funnits vid Sonjas sida, gjort allt för henne. Och hur upprörd Sonja hade varit igår, hur Lukas hade hållit om henne imorse.
”Jag vet inte”, sa Sonja ärligt och suckade när hennes blick drogs mot Lukas. ”Jag vill inte tänka på det idag, Nina”, sa hon sen och tryckte Ninas hand innan hon ställde sig upp och gick mot sandlådan. Hon satte sig på huk vid kanten av sandlådan och började prata med Fredrik när han koncentrerat försökte vända på en hink full utav sand.
Nina betraktade sin mamma där hon log och skrattade mot hennes son, och hjälpte honom att visa hur han skulle banka med spaden på hinken innan hon hjälpte honom att lyfta den. Nina tittade på Lukas och lade märke till hur han gav Sonja en öm blick innan han fortsatte att ge Fredrik sin uppmärksamhet.
”Nina”, sa Gustav där han kom fram och satte sig bredvid henne där Sonja just suttit. ”Hej”, sa han och tittade frågande på henne när han märkte hur försjunken i tankar hon var.
”Hej”, sa Nina och såg sig om efter Tove och Magda.
”Magda var lite trött så Tove skulle försöka få henne att somna i vagnen en stund”, förklarade Gustav. ”Hur är det”, sa han sen och Nina log sorgset och ryckte på axlarna.
”Gustav, tror du att mamma och Lukas kommer att få träffa varandra i fängelset”, frågade hon efter en stund och tittade frågande mot sin bror.
Gustav suckade. ”Jag vet inte, jag tror inte det.” Han följde Ninas blick och såg hur Sonja satt på armstödet till Lukas stol där de satt och pratade med Fredrik som verkade nöjd med all uppmärksamhet. ”Varför frågar du”, undrade han efter en stund och tittade undrande på sin syster.
”De är kära”, sa Nina bara och suckade. ”Och det är sorgligt för jag tror inte de har insett det förrän nu, och nu är det för sent.”
Gustav drog in ett djupt andetag och ändrade läge i stolen. ”Tror du det”, sa han och tittade igen på sin mamma och Lukas, något skeptisk. Han såg hur Sonja lutade sig över Lukas ben för att säga något till Fredrik, och såg hur hennes ben var tryckt emot hans där hon satt på armstödet. Det var bara en liten gest men tillräckligt för att övertyga honom.
Nina nickade. ”Vad ska vi göra”, sa Nina och såg bekymrad ut.
”Vad menar du”, frågade Gustav förvånat. ”Jag menar, Lukas är väl okej och det där med pappa var ju längesen. Lukas har bevisat att han är på mammas sida”, försökte han för att övertyga Nina.
”Jag vet”, suckade Nina. ”Jag menar inte det, jag menar”, hon såg förtvivlad ut. ”Mamma kommer inte få träffa Lukas i fängelset, Gustav. Jag vet att hon måste ta sitt straff och allt, och jag vet vad du tycker om det, men att inte få träffa Lukas”, Ninas röst dog ut och hon tittade sorgset på sin mamma som nu hade rest sig och tagit Fredriks manande hand. Fredrik ledde henne mot gungan och Sonja vände sig om och tittade med ett leende mot Lukas och vinkade att han skulle följa med.
”Hon klarar sig”, sa Gustav som också tittade på när Sonja skrattade och lyfte upp Fredrik i gungan och fick hjälp av Lukas att få ner hans fötter i gungan. Det var länge sen han hade sett sin mamma skratta sådär och han undrade om det var på grund av Lukas. ”Kanske om de vore gifta”, funderade Gustav högt.
”Vad menar du”, sa Nina och tittade allvarligt på Gustav. ”Skulle de få träffa varandra då”, frågade hon.
”Jag vet inte, Nina”, sa Gustav osäkert och ångrade att han sagt något. Kunde det vara så?
Nina fortsatte. ”Men kan du kolla det då”, sa hon bara och tittade manande på honom. ”Jag menar, vi har ju ganska bråttom i så fall.”
Gustav fnös men blev sedan allvarlig när han såg hur Nina tittade på honom. ”Seriöst, Nina. Om det ens är så, vet vi inte ens om de vill gifta sig”, sa han och tittade på henne. I bakgrunden hörde han hur Lukas skrattade, och han mindes inte att han någonsin sett Lukas vara så där glad. Kunde det nu bero på hans mamma?
”Vem vill gifta sig”, sa Tove när hon kom gåendes och parkerade vagnen bredvid deras sittplats.
”Ingen”, sa Gustav snabbt men fortsatte efter att se Toves frågande blick. ”Nina tycker att mamma och Lukas ska gifta sig. Idag.” Han sa det med en betoning som att det var konstigt, men Tove tittade på honom.
”Okej, ja, men det är väl inte så konstigt.” Tove sneglade bort mot Sonja och Lukas där de gungade Fredrik. ”De har väl bara idag på sig, eller?”
”Precis”, sa Nina nöjt och var glad över att ha någon på sin sida.
Gustav fortsatte buttert. ”Nina, vi vet ju inte ens om de vill gifta sig. Och sånt måste man väl planera, skaffa sån där hindersprövning och allt.”
”Vi fixar det”, sa Nina och tittade på Tove. ”Vi löser det. Du har väl kontakter”, sa hon och vände sig igen till Gustav. ”Zac kan säkert prata med nån, eller Emil. Vi får ringa Emil. Det måste gå att ordna, Gustav.” Gustav förstod inte riktigt varför det plötsligt var så viktigt för Nina, men kände någonstans inom sig också hur det enda han ville var att hans mamma skulle få uppleva hur det vara att må bra. Trots allt hemskt hon gjort, förtjänade hon det och han ville ge det till henne.
Tove verkade hålla med. ”Såklart vi fixar det”, sa hon och lade en hand på Ninas axel när hon såg hur upprörd Nina var. ”Gustav”, sa hon och tittade menande på honom. Gustav var en aning förvånad över Toves starka övertygelse. Hon hade aldrig fått chansen att lära känna hans mamma ordentligt, och hade likt honom haft svårt att förstå hennes beslut och agerande många gånger. Gustav misstänkte dock att Tove gjorde det här för honom, för att hon visste att han innerst inne ville det bästa för sin mamma. För hon visste hur mycket han älskade henne, och det älskade han Tove för. ”Din mamma ska låsas in ikväll”, sa Tove och rörde Gustavs axel när hans ansiktsuttryck mildrades.
Gustavs ögon betraktade Sonja, såg hur hon log mot Lukas när han uppenbart var nöjd över att få Fredrik att skratta och han suckade. ”Okej, okej”, sa han till slut och tittade på Tove och Nina. ”Men du måste kolla med henne först, så att det här är vad hon vill.” Han pekade mot Nina men kunde inte låta bli att le när han såg hur glad hon blev.
”Ja, jag ska. Men jag känner mamma och jag vet att det här är vad hon vill. Du kan ringa Emil, och hämta Linus. Han måste hjälpa till.” Nina hoppade upp från stolen och småjoggade bort mot Sonja och Lukas.
”Mamma, kom en stund, jag måste prata med dig”, sa hon bara och tog sin mammas arm. Sonja såg förvånad ut men höjde bara på ögonbrynet och lät sig följas av sin dotter. Lukas tittade aningen undrande åt deras håll medan han fortsatte att gunga Fredrik.
Nina drog in Sonja bakom lekstugan och såg hur Sonja tittade på henne med en road men förvånad min. ”Vad”, sa Sonja till sist när Nina inte sa något. ”Vad ville du säga?”
Nina log, och tog sin mammas hand. ”Mamma”, började hon och tog ett djupt andetag för att lugna sig. ”Jag känner dig och jag vet hur du känner för Lukas”, fortsatte hon och såg hur Sonjas min blev allvarlig och hur hon irriterat började skruva på sig.
”Nina”, började Sonja men tystades av sin dotter som gav henne en bedjande blick.
”Snälla, mamma, bara lyssna på mig”, bad hon och Sonja nickade till slut. ”Jag vet att du inte vill tänka på det eller prata om det, men jag har en idé. Jag och Gustav.”
Sonja såg förvirrad ut och tittade bort mot Gustav där han stod och pratade med Tove och Zac. Hon hade inte märkt när de kom.
”Du får prata med Gustav snart, mamma, men lyssna nu”, Nina drog hennes mammas uppmärksamhet tillbaka till henne.
”Okej, Nina. Vad har du och Gustav för idé”, frågade Sonja och suckade.
”Att du ska gifta dig”, sa Nina till slut och log. ”Du och Lukas, idag.”
Sonjas mun öppnades i ett reflexmässigt gap och hon tittade på Nina, som Sonja nästan började undra om hon hade en skruv lös i alla fall.
Nina fortsatte snabbt, beslutsam om att få förklara, och att få hennes mamma att våga överväga det i alla fall. ”Jag vet att det låter konstigt, men jag vet att du älskar Lukas. Och att han älskar dig är ganska uppenbart”, sa Nina och Sonja blinkade förvånat utan att kunna säga något. ”Och idag är en fin dag och vi är alla samlade”, fortsatte Nina. ”Det skadar inte heller om det kan göra så att ni får träffa varandra i fängelset heller, eller hur”, avslutade Nina försiktigt med en viss rädsla och obehag när hon nämnde det hon visste var någonting som plågade hennes mamma.
”Nina”, började Sonja och tittade på sin dotter med rörd blick, men med en ton som Nina kände igen. Hon hade hört den många gånger under sin uppväxt när hennes mamma inte tyckte att hennes idéer var något bra. ”Det är jättefint att du vill”, började hon men avbröts av Nina.
”Jag och Gustav”, rättade Nina som började bli lite osäker men vägrade ge upp. ”Vill du gifta dig med Lukas, mamma”, frågade hon modigt.
Sonja kom av sig av sin dotters raka fråga, och famlade efter orden. ”Du vill det”, sa Nina och lade orden i munnen på sin mamma. ”Jag vet att du vill det.”
Sonja harklade sig osäkert, och sa i en något mjukare ton nu, ”Även om jag ville det, är det inte”, Sonja kom av sig. ”Vi kan inte”, fortsatte hon tvekande.
”Ni kan det, vi kan ordna det.” Nina tittade på Sonja med en tröstande och uppmuntrande blick. ”Om ni vill, så gör vi det.”
”Nina”, vädjade Sonja och kände hur det utan att hon kunde styra det bubblade upp en klump av känslor i hennes bröst. Hon kände hur det tjocknade i halsen och blinkade några gånger medan hon tog ett djupt andetag för att lugna sig. Nina drog henne mot sig i en omfamning, viskade att hon älskade henne innan hon igen tittade på sin mamma som drog in ett djupt andetag. ”Men Gustav och Linus”, fortsatte Sonja i svagt försök att protestera.
”Mamma, alla vill göra det här för dig.” Nina var så säker och på något sätt gjorde det att Sonja blev säker. Och när Nina log och skrattade och forsatte, kunde inte Sonja göra annat än att slappna av. ”Och ni blir ju inte yngre så varför inte?”
”Det här är inte sant”, skrattade Sonja och skakade på huvudet.
”Ibland får man vara lite spontan”, sa Nina roat och tog Sonja under armen och ledde henne tillbaka till de andra.
Vid gungan hade Gustav och Linus anslutit och stod nu och flinade åt en förvånad Lukas. Sonja mötte sina söners blickar lite nervöst men såg hur deras leenden var breda och att de såg på henne med kärlek. Hon log tacksamt mot dem och vände sedan sin blick mot Lukas.
Hon kunde ana att hennes söner just sagt något till Lukas för han såg chockad ut när han vände sig om och mötte hennes blick. Hon kunde inte låta bli att le stort och såg hur hans förvånade ögon lyste upp och hur han också log och såg på henne med ömhet och värme. Hon gick mot honom och tog hans armar i sina när hon tittade upp mot honom. ”Vad säger du”, frågade hon med ett leende och höjde på ena ögonbrynet lekfullt.
Nina smet förbi sin mamma och ställde sig mellan sina bröder med en varsin arm om deras axlar. Hon såg nöjd ut när de observerade sin mamma som såg löjligt lycklig ut där hon stod i Lukas famn. Hennes ögon lyste och hon skrattade när Lukas viskade någonting i hennes öra och kysste hennes kind. Hon omfamnades sedan av Lukas och log mot sina barn från sin plats i Lukas famn. Hon vinkade till sig dem och öppnade upp sin omfamning med Lukas så att hennes tre barn kunde ansluta. Om hon skulle gifta sig med Lukas skulle de alla behöva vänja sig vid sådana här kramar, så det var lika bra att de vande sig tänkte Sonja.
